sofiave

Jag vet lite mer nu, allt har börjat gå in i min hjärna, min tröga fördröjda hjärna.
Du är död nu, han är död nu.
Allt är bara så sjukt.

Jag tänker hela tiden, tänk om, tänkt om och mer tänkomtänkomtänkom.
Det gör mig så förbannad, men så ledsen, det hela känns bara som ett stort misstag, ingen som tänkte på följerna.

Jag har drömt hela natten, jag har sett bilderna på kameran i min hjärna, jag har sett allt vi pratade om.
Jag gick någonstans, vi träffades vid en bänk, du låg ner, jag trodde du var död, men du satte dig upp och sa att du bara hade somnat, du var trött, allt var bara ett skämt, du sa - ni blir inte av med mig så lätt...

jag vaknade till, kände att mardrömmen satt kvar i kroppen men ändå av en sån lättnad att det sista du sa var "allt var ett skämt, ni blir inte av mig så lätt"
klart du lever, idiot mig som ens tänker någon annan tanke. efter en stunds lättnad så kom verkligheten och gav mig en fet käftsmäll rakt i ansiktet.

Det var bara en dröm, en idiotsk dröm som man har om nätterna som får en att kunna känna glädje ibland, förväntan ibland eller framför allt hopp - för att sen vakna och hoppa Direkt till besvikelse och ångest.
det är ett stort steg, ett långt steg, man hinner inte ens andas.

Idiot mig.