sofiave

eftersom endel misstolkade mitt inlägg här under så ska jag skriva, ännu ett smått seriöst inlägg.
såhärva.
jag saknar honom inte på det sättet, jag saknar honom ibland som den person han var då, jag saknar att jag kunde vara så bekväm med en människa.
klart jag kan sakna människan ibland när vi ändå var tsm såpass länge, är inte det normalt?
jag saknar inte oss.
han var min första kärlek, och som sagt, jag tror alla kommer ihåg sin första kärlek och att det är något speciellt med den.
det var bra att det tog slut, men jag är fortfarande pissed off för hur det tog slut. jag kommer alltid vara det,
fram till deras tar slut.
lååång historia.
alla säger att det bästa som kunde hänt var att det tog slut, att jag är en ny människa, jag är framåt, social och tar saken i mina egna händer,
mitt självförtroende är tom bättre och jag kan stå upp för mig, jag vågar tom umgås med jenny och zandra, dom var jag ju livrädda för förut, jag var totalt folkskygg, ja sant.
jag var blyg.

idag när jag hittade några bilder på oss är det klart att jag tänker tillbaka. skulle inte ni göra det?
man kan sakna något utan att vilja ha det.
det är som att jämföra när man var liten, man säger att allt var mycket enklare då, eller ens bästa kompisar man hade när man gick i 4an, eller kaninhoppningen, 9an eller ett ställe man bott på.
man saknar det ju ibland, när alla minnen kommer upp, det var ju många bra stunder, men inte vill jag ha tillbaka det för det.

Så som sagt igen, alla kommer nog ihåg sin första kärlek på ett visst sätt, så som man kommer ihåg när ens bästis och en själv sitter i ett träd och pratar om vilka 5 personer man är kär i, just idag, då det var så enkelt..

hänger ni med?
om inte, skit på er, för mer seriöst i den här bloggen kommer det nog inte bli nu, det här är mer än vad någon är van vid ^^