så
den där klumpen imagen, det kändes som om jag var med i en skräckfilm och jag ville helst sätta mig och gråta bakom en buske nånstans,
det gjorde jag inte, jag blev som paralyserad och väldigt kissnödig istället.
det var efter att jag gått ifrån honom inatt som en liten skitunge eftersom jag förlorat i monopol, skitförbannad och tänkt att jag skulle kasta ut spelet genom fönstret.
Klockan var 01.32 och jag började gå, kallt var det, sur och arg var jag, jag kom till stadshuset och jag började höra röster,
jag visste inte från vart, dom bara hördes, överallt.
vanligtvis har jag inga problem med att gå på ställen, jag brukar alltid gå själv hem, ju mer röster dessto bättre.
nu fick jag nästan som en panikattack och jag visste inte vart jag skulle ta vägen,
jag tänkte att jag hellre blir uppäten av björnar än hagforsingar,
eller nej, inte det men jag blir hellre skabbvän med en räv och svald av en orm, typ en snok.
jag var påväg att springa över vägen.
men jag mest stod bara still och viskade mest i telefon.
han fick komma och möta mig och inte nämna ordet m.o.n.o.p.o.l
jag vet inte va som händer med mig när jag träffar folk här, det blir så mycket att tänka på att jag tom tappar motoriken i min gångstil,
jag vet inte vart jag ska ta vägen och jag vet knappt vad jag heter, jag vet inte vart jag ska fästa blicken och som j lärt sig analysera, jag står med fötterna i kors, inte nog med det, hela jag ställer mig nog som ett kors på nått sätt.
jag vet inte, ganska wierd, men kanske förståligt om man visste the hela story.
nu ska jag åka tillbaka till örebro,
det känns bra, mycket mycket bra!
